We speak no Americano
Egentligen har jag inte mycket att skriva om, samtidigt hur mycket som helst.
Umeå resan här om helgen gick bra. Var otroligt roligt att träffa mango samt annat folk igen och få uppleva nattlivet i björkarnas stad än en gång.
Den enda fadäsen som uppstod var när vi skulle åka hem. För er som inte är insatta kan jag berätta att vi körde upp till Umeå i en hyrbil från Hertz. Fantastisk bil, vi körde på en och samma tank hela vägen upp samt under hela helgen däruppe. När vi väl började rulla nedåt igen så bestämde vi oss för att tanka i Foppa-land och samtidigt äta (Ja, vi tog oss helt allvarligt upp till Umeå och ner till Övik på EN och SAMMA tank). När vi dock började känna den gyllende doften av Ö-vik var varken jag eller Fredrik särskilt hungriga så vi bränade vidare mot Sundsvall. När vi dock hamnat någonstans mittmellan Ö-vik och Härnösand valde dock bilen plötsligt att sluta rulla. Den första tanken var såklart att det var slut diesel (trots att mätaren upplyste om att vi kunde köra 27 mil till), jag menar, det kunde ju inte vara en evighetsmaskin.
Inget missmod hos oss, utan direkt jag fick i uppdrag att tala med urbefolkningen på deras språk och försöka skriva avtal på ett par liter. Sagt och gjort, första bonden erbjuder diesel till ockerpris men så många andra alternativ fanns det tyvärr inte. Stockholmaren fick såklart betala eftersom jag gjort grovjobbet. Märk av vår besvikelse när vi efter att ha slängt in 20 liter diesel, som måste ha varit extra raffinerad eftersom den gick på 15:- litern, fortfarande stod utan en fungerande Volvo. Det var bara att ringa en bärgare och våndas över om försäkringen täckte alla dessa spektakel. När bärgaren var kontaktad och klar blev vi informerade om att vi skulle få vänta x antal timmar eftersom det skett en trafikolycka. Detta var dock inget som bekom oss eftersom vi överlämnat våra liv till en högre makt samtidigt som vi hade strålande sol och en Roland Garos final med Söderling att fördriva tiden med.
När väl bärgaren kom till vår räddning visade det sig vara en fantastiskt trevlig man som inte alls var så dryg och uppblåst som sådana män kan vara (Apelqvist, 2010). Snabb som en räv var han att dra upp bilen på flaket och avvisera avgång. Eftersom det bara fanns en plats i lastbilshytten var två stycken tvugna att åka i den uppbaxade bilen, till mitt förtret var såklart John och Fredrik snabba på att arrendera dessa platser vilket ledde till att jag fick uppdraget att hålla chauffören glad. Men i efterhand visade det sig vara ett lyckodrag, jag fick en makalös livshistoria, framtidsplaner och vardagsproblem av en otroligt enkel och ödmjuk man (som säkerligen inte har många att prata med om dagarna). Han stöttade mig när jag visade oro för bilen, sa att det hela var Hertz fel. Han tröstade mig när jag visade misstro och guidade mig mentalt genom Kramfors. Tack snälla Bärgarman!
Hans gloria hamnade dock på sniskan när jag blev informerad om att vi var tvugna att gå c:a 4 km för att komma till Härnösand centrum. Men vad gjorde det egentligen? Äntligen var vi ju påväg i rätt väderstreck! När vi uppsökt närmsta Hertz kontor för att ordna en ny Volvo log lyckan mot oss. Efter en underlig konversation med kontorstanten, där John och Fredrik ville verka irriterade för att få rabatterat pris något jag inte förstod utan var glad och entusiastisk över vårat äventyr, fick vi oss ett nytt fordon som kunde bära oss hela vägen hem! Bara ett par timmar försenade.
Men vad hände sen? Ja, efterspelet är inte över än. Fredrik ligger som en gam över Hertz huvud och skriar, det är därför jag gillar att vara vän med en gnällig stockholmare. Så vart det leder får framtiden utvisa, jag är glad att jag inte behövde betala en ny bil.
Detta var min dos av vardagsäventyr i dess sannaste anda! Mycket mer spänning är svårt att uppnå.
Och bärgaren? Ja, så vitt jag vet bränner han fortfarande kring längs e4:an för att hjälpa nya medmänniskor samtidigt som han klagar över hur lite fiske det blir för hans del nuförtiden. Vilken Hjälte!
P.S Yolanda Be Cool & DCUP - We speak no Americano Lyssna och känn exstasen!
P.S Tack Mango för att vi (jag) fick sova och leva hos dig under ett par magiska dagar
Umeå resan här om helgen gick bra. Var otroligt roligt att träffa mango samt annat folk igen och få uppleva nattlivet i björkarnas stad än en gång.
Den enda fadäsen som uppstod var när vi skulle åka hem. För er som inte är insatta kan jag berätta att vi körde upp till Umeå i en hyrbil från Hertz. Fantastisk bil, vi körde på en och samma tank hela vägen upp samt under hela helgen däruppe. När vi väl började rulla nedåt igen så bestämde vi oss för att tanka i Foppa-land och samtidigt äta (Ja, vi tog oss helt allvarligt upp till Umeå och ner till Övik på EN och SAMMA tank). När vi dock började känna den gyllende doften av Ö-vik var varken jag eller Fredrik särskilt hungriga så vi bränade vidare mot Sundsvall. När vi dock hamnat någonstans mittmellan Ö-vik och Härnösand valde dock bilen plötsligt att sluta rulla. Den första tanken var såklart att det var slut diesel (trots att mätaren upplyste om att vi kunde köra 27 mil till), jag menar, det kunde ju inte vara en evighetsmaskin.
Inget missmod hos oss, utan direkt jag fick i uppdrag att tala med urbefolkningen på deras språk och försöka skriva avtal på ett par liter. Sagt och gjort, första bonden erbjuder diesel till ockerpris men så många andra alternativ fanns det tyvärr inte. Stockholmaren fick såklart betala eftersom jag gjort grovjobbet. Märk av vår besvikelse när vi efter att ha slängt in 20 liter diesel, som måste ha varit extra raffinerad eftersom den gick på 15:- litern, fortfarande stod utan en fungerande Volvo. Det var bara att ringa en bärgare och våndas över om försäkringen täckte alla dessa spektakel. När bärgaren var kontaktad och klar blev vi informerade om att vi skulle få vänta x antal timmar eftersom det skett en trafikolycka. Detta var dock inget som bekom oss eftersom vi överlämnat våra liv till en högre makt samtidigt som vi hade strålande sol och en Roland Garos final med Söderling att fördriva tiden med.
När väl bärgaren kom till vår räddning visade det sig vara en fantastiskt trevlig man som inte alls var så dryg och uppblåst som sådana män kan vara (Apelqvist, 2010). Snabb som en räv var han att dra upp bilen på flaket och avvisera avgång. Eftersom det bara fanns en plats i lastbilshytten var två stycken tvugna att åka i den uppbaxade bilen, till mitt förtret var såklart John och Fredrik snabba på att arrendera dessa platser vilket ledde till att jag fick uppdraget att hålla chauffören glad. Men i efterhand visade det sig vara ett lyckodrag, jag fick en makalös livshistoria, framtidsplaner och vardagsproblem av en otroligt enkel och ödmjuk man (som säkerligen inte har många att prata med om dagarna). Han stöttade mig när jag visade oro för bilen, sa att det hela var Hertz fel. Han tröstade mig när jag visade misstro och guidade mig mentalt genom Kramfors. Tack snälla Bärgarman!
Hans gloria hamnade dock på sniskan när jag blev informerad om att vi var tvugna att gå c:a 4 km för att komma till Härnösand centrum. Men vad gjorde det egentligen? Äntligen var vi ju påväg i rätt väderstreck! När vi uppsökt närmsta Hertz kontor för att ordna en ny Volvo log lyckan mot oss. Efter en underlig konversation med kontorstanten, där John och Fredrik ville verka irriterade för att få rabatterat pris något jag inte förstod utan var glad och entusiastisk över vårat äventyr, fick vi oss ett nytt fordon som kunde bära oss hela vägen hem! Bara ett par timmar försenade.
Men vad hände sen? Ja, efterspelet är inte över än. Fredrik ligger som en gam över Hertz huvud och skriar, det är därför jag gillar att vara vän med en gnällig stockholmare. Så vart det leder får framtiden utvisa, jag är glad att jag inte behövde betala en ny bil.
Detta var min dos av vardagsäventyr i dess sannaste anda! Mycket mer spänning är svårt att uppnå.
Och bärgaren? Ja, så vitt jag vet bränner han fortfarande kring längs e4:an för att hjälpa nya medmänniskor samtidigt som han klagar över hur lite fiske det blir för hans del nuförtiden. Vilken Hjälte!
P.S Yolanda Be Cool & DCUP - We speak no Americano Lyssna och känn exstasen!
P.S Tack Mango för att vi (jag) fick sova och leva hos dig under ett par magiska dagar
Kommentarer
Postat av: Gävle
Stör mig fortfarande på att det står we speak no americano... Come on! We NO speak americano!! :P
Trackback
